Sten har lämnat mig, vilket känns lite underligt eftersom jag faktiskt inte har känt något. Men unge herr doktorn ringde (han lät dessutom snygg) och sa att röntgenbilderna var granskade och Sten hade då det begav sig befunnit sig i urinblåsan. Nu hade han troligtvis även vandrat vidare. Alltså. Jag är numera inte längre med sten, jag är enstensmor. Hurra!


Och eftersom jag inte längre är tant så bjuder jag på en annan.  Bilden har pappan tagit.