Oron i magen är borta, istället  har jag fått en sten. I njuren. En njursten alltså. Den sitter där den sitter och gjorde ett tag helt galet ont. Jag kan med handen på hjärtat säga att det var mitt livs värsta smärta. Efter 13 timmar på akuten, varav 8 timmar med smärta, en grundlig gynundersökning och röntgen av njurar skickades jag hem. Man hade konstaterat att det inte var blindtarmen utan en liten sten i njuren. Doktorn ordinerade mycket vatten och täta toalettbesök samt intag av smärtstillande vid behov, så det är vad jag gör, dricker och kissar och dricker och kissar och dricker och kissar och trycker i mig lite smärtstillande vid behov. Men inte sjutton vill stenen komma ut. Nu har han dessutom gått och gömt sig för han har inte gjort så mycket väsen av sig de senaste dagarna. Han trivs kanske lite väl bra.
Alltså. Jag är med njursten och beräknad nedkomst är okänd. Men förstföderskor brukar ofta gå lite över tiden har jag hört. Så jag får väl vänta ett tag till och sen spränger jag bort honom. Ha!