Nu när jag har landat lite hemma hos mams och paps så kan jag äntligen lägga upp några bilder från examen. Jag kan villigt erkänna att jag blev rörd (inte minst på grund av ordförande Linns fina tal). Ingen riktig tår föll, men en liten en tittade minsann fram och gömde sig igen. Detta är våra faddrar, de som jag tycker bäst om utanför min egen klass, och skolan kommer att bli vansinnigt tom utan dem. Tiden går så fasligt fort och nästa år är det jag och mina fina kursare som står där.
Lilla flocken drog självklart sitt strå till stacken; en liten fröken som höll tal, två som bar flaggor och tre som delade ut programblad och fotade.