Så är det. Oron har inte försvunnit, den har blivit större och det känns som att det är det enda jag gör nuförtiden; oroar mig för tentan, oroar mig för julen, ororar mig för min lilla kusin-vitamin, ororar mig för världen, ororar mig för nästa termin, ororar mig för mitt stackars hjärta. Jag oroar mig så mycket att jag sätter på en kastrull med tevatten, glömmer bort den och kommer inte på det igen förrän vattnet har kokat bort. Och sen gör jag samma sak igen. Jag sätter fast cykellampor, men glömmer att sätta på dem. Jag ringer folk och glömmer vad det var jag ville när de väl svarar, så jag får ringa upp igen. Det är sannerligen inte lätt, det ska jag be att få tala om. Kanske ganska komiskt om man vill, men jag skulle gärna vilja att det var någon annan jag skrattade åt. Fast det är inte så vansinnigt illa egentligen, för när jag känner mig så handfallen av oro att tårarna sprutar åt alla håll (ungefär som en tecknad film), så tänker jag på Sara som "trodde hon hade fått något i näsan" eller Cissis superbajslåt, och då börjar jag istället gråta av skratt. Eller så ringer jag mina små föräldrar som alltid har något klokt att säga. Och det är en jäkla tur att man har två fina föräldrar och ett gäng fina vänner som orkar lyssna på all denna oro. Annars hade jag nog exploderat. Och det hade varit synd, för jag tycker ju så himla mycket om min värld.


Ingen bild idag utan en låt: Vaselines - Rory rides me raw (This is a song about a bicycle that had a rough saddle).