Stevie Wonder och Kaknästornet är vad som hände. Detta är Stevie och han sjöng min låt.

Och här är resultatet:

Nästan varje låt har ett minne, och många minnen har en låt. Och så är det väl för alla? Vissa kanske har lukter eller ljud till sina allrakäraste/allrahemskaste minnen. Mina minnen är musik nästan alla. Tex börjar jag nästan alltid gråta när jag hör Raconteurs Together för det är en göra-slut-låt som är så laddad. Jag ler nästan alltid när jag hör Guillmots för det är ett vara-kär-band. Bob Marley är äkta sommar, David Bowies Hunky Dory påminner mig vansinnigt mycket om när jag jobbade på Roadhouze, Ryan Adams Wonderwall kommer för alltid att påminna mig om London, PJ Harvey är gymnasiet och The Strokes lyssnade jag på när jag var som allra popigast (precis som The Plan som alltid får mig att tänka på valborg på viskängen med Elin).
Det finns vissa skivor som jag inte vågar lyssna på för att jag vet att de framkallar så mycket känslor och andra skivor som jag har lyssnat sönder av exakt samma anledning.



"If I only could relax in this confusion, if I can dance with you the way we used to
and shake my hips to the revolution, if I could be naive again."

Idag har jag haft en dålig dag. Jag vet inte om det är för att jag är hemskt "trött", eller på dåligt humör av andra skäl än de uppenbara. Jag är inte så van vid att vara missnöjd med hur mitt liv lever sig heller, så när dagar med mindre glädje kommer blir jag ofta lite ställd och får en hemsk lust att sitta och tycka synd om mig själv. Så det är vad jag har gjort idag... tyckt synd om mig själv. Av andra skäl än de uppenbara.
Men en rolig sak som faktiskt gjorde mig väldigt glad är att det jag alltid brukar äta på mitt favorit-sushiställe heter samma sak som en av mina absoluta favoritlåtar genom tiderna.